OLSENOLSEN

På höstlovet åker jag till Eskilstuna. Ska bli så fruktansvärt, underbart helnajs att lämna mitten av ingenstans för en kortare stund, att få lite miljöombyte. Och tänk bara alla trevliga butiker som finns i min gamla hemstad, Kulturbutiken, Monki och alla fina småbutiker i Gamla Stan. Ibland längtar jag tillbaka till Tuna, men samtidigt inte. Att ha flyttat till Dalarna är någonting som faktiskt berikat mitt liv, man får mer perspektiv på saker och ting, hur människor från olika platser är och hur mycket en dialekt kan betyda. När jag första gången hörde någon säga: "Jamen jag kan följa" förstod jag nästan inte alls vad som menades. Det tog sedan ett tag innan jag förstod innebörden av detta enklare, egentligen logiska, användande av vårt språk. Det var bara som en förkortning, i detta fall av "Jag kan följa med dig". Ett annat exempel är "Jag å" (med stor betoning på å), som betyder "jag också". Logiskt, helt enkelt, men helt klart ovant.

En annan sak, eller ord, som jag hörde bara häromdagen var "bäääääsch". Jag fattade ingenting. Vad pratade de om? Ordet nämndes flera gånger, och jag kunde urskilja andra ord som cape, kamel, trendfärg och kappa. Aha! De menade beige! Det ord som jag, född i gnällbältet, uttalar "beeisch". Fränt.

För att återgå till butiker och den lyckliga uppenbarelsen att jag om tre veckor åker till min hemstad (och dess underbara butiker): det finns mycket jag vill ta mig en närmare titt på. Och precis som titeln lyder: Brinn, pengar brinn.