OLSENOLSEN

VARNING FÖR LÅNGT INLÄGG

Hej kära flickor och pojkar.
Till att börja med vill jag ösa lite kärlek över er för att ni är så rara att kolla min blogg trots att jag blivit urusel på att uppdatera, det värmer, så piltre (åh, så fult (and that's why we love it)) på er.

Min nuvarande destination är Eskilstuna, min hemstad och jag har äntligen fått den. Kimonon. Inte vilken kimono som helst heller, utan den jag nu suktat efter i hur lång tid som helst (ungefär september då jag först såg den här). Fick en svart istället för den blå som jag visat i ett tidigare inlägg från 16/12, på bilden är den blå finare men icke sa Nicke. Blev iallafall sjuuuukt glad och tackade mormor och morfar tusen gånger som gett mig den. Någon gång kanske ni får se den på mig och bedåra vackerheten (säkerligen ni som träffar mig IRL). Åh. 

Ett nytt år är på ingång. Eftersom jag ej lär hinna skriva någonting imorgon på grund av fix och fest och middag så tänkte jag göra en kort resumé över (främst bloggåret) 2010 nu. Ingenting detaljerat, ingenting fruktansvärt jobbigt (update efter några meningar: detta failade.). Bara spontant och lite onödigt (egentligen). Men det är ju så typiskt jag och det är ju därför ni är kvar här och har varit det i de här tio månaderna som jag haft min blogg, oavsett om ni är nya eller gamla läsare.

JANUARI
Flyttade från Eskilstuna till (som underrubriken till denna fina blogg antyder) Ingemansland, eller Orsa som det även kallas. "Byn" med ca 7000 invånare på en mycket större area än folktäta Tuna med sina uppemot 100 000 invånare, vilddjur i skogen och skotrar som nöje för byborna, i stark fight med ungdomarnas tillflyktsort nummer 1: trottoaren utanför Helikon Video, med de aningen suspekta öppettiderna. En helomvändning som jag först inte ville utsätta mig för med totalstrejk och tandagnisslan som följd, men som jag idag är glad över eftersom miljöombyte berikar (vilket jag lärt mig under detta år.).

FEBRUARI
Startade den här bloggen och gick ut starkt med snabba uppdateringar och långa inlägg, som sedan trappades ned under en liten svacka mot slutet av månaden. Suktade efter ostbågar och "äckeldricka" och lyssnade sönder Sigur Rós-låtar samtidigt som jag på egen hand försökte lära mig isländska. Det gick sådär. Bloggnamnet är även taget efter en av deras låtar, Olsen Olsen, och inte uppkallad efter Olsen-systrarna som pinsamt många frågat om (jag tänkte faktiskt inte ens på den kopplingen då). Lite kuriosa, sådär.

MARS
Bloggpausen djupnade och jag spekulerade kring mitt musikberoende. Idag känner jag att det är nog rätt bra med musik iallafall. Ändå, liksom. Sigur Rós dominerade även här, i konkurrens med Imogen Heap.

APRIL
Här var det extremt mycket plugg. Hur tänker egentligen de som planerar vår skoltid när de lägger alla större prov och skrivningar under vår kortare termin? Kanske något flummigt som att de ljusare dagarna ska ge oss mer energi till att skriva.................fail. Bloggen: funderade över framtiden, homo-/bisexualitet och provokation, men också provokationen i det ena föregående ämnet. Anordnade pricka av-listor för att skapa "ordning" i min då lite småvimsiga tid. 
 
MAJ
Sångaren i Sigur Rós soloprojekt uppdagas framför mina ögon och min själ är såld till en isländsk, homosexuell 30-plussare med extrema toner i sitt sångregister. Första gymnasiefesten på Moras enda uteställe, kändistema och jag var en jättekonstig version av Lady Gaga. Jag kändes dock igen som henne, till min förvåning.

JUNI
Rojalisterna fick en happening som påverkade hela landet då den 33-åriga kronprinsessan utnämns som vuxen då hon nu gifter sig med Robert på Boxer, förlåt, Daniel Westling, som nu blir prins. Trots denna stora händelse för  monarkin så har förtroendet för det svenska kungahuset minskat radikalt.

Jag firade 17 år som människa på denna jord och firade två syskons studenter. Spanade in cykelbyxor och hyllade dem rejält, men använde dem aldrig själv. Mycket festivalsnack, men ingen festival för min del. Påbörjade sommarlovet och pressade under solen, vilket övergår i nästa månad.

JULI
Solade en vacker sommardag och brände mig lite smått, behövde dock inte sörja länge med svidande hud då kylan från piskande regn attackerade på en sekund under en cykeltur hem från campingen. Kottar och grenar attackerade mig likväl som regnet som nästan verkade komma nerifrån, total blindness och med fötterna under vattenytan när jag cyklade. Årets värsta storm i lilla Orsa var ett faktum.

Skrev ett omdiskuterat (bland mina vänner, irl) inlägg där jag först talade om vädret för att sedan genomgå ämnen såsom vad som kom först av hönan och ägget (samt jämförelser med till exempel popcorn i diverse teorier), via människans ibland illasinnade nyfikenhet, till guds- och religionstankar. Intressant? Spana in det här.

AUGUSTI
Var på Classic Car Week i Mora och spanade in snygga retrobilar (det trodde ni inte om mig va?), fördjupade mig i Voltaire och ansåg mig själv för djup och filosofisk för att skriva strunt på en blogg som alla andra (hipster-varning?), särskilt när jag skulle börja sam-kultur. Tur att jag kom på bättre tankar, inte sant? Utövade även konst genom att rita karikatyrer, en av dem kan ni se här.

SEPTEMBER
Klippte lugg (vilket jag fortfarande har), hade en återupptäckt av The One and Only - Patrick Wolf och oroade mig för det stora stödet för Sverigedemokraterna, som lämnat en mörk skugga över hela vårt avlånga land med sina åsikter och utbredda publicitet. Mindre publicitet skulle ha minskat risken för deras plats i riksdagen enligt min teori. Otäckt är det iallafall.

Tipsade om bra musik och förälskade mig i Bon Iver (på nytt). Detta var liksom min reunion med gamla kärlekar. Så trevligt.

OKTOBER
Oktober är en av årets finaste månader. Detta visade jag även vid några amatörfotografier som finns att se under denna flik. Nördade loss med nostalgi som Zelda, Kenny Starfighter och Star Wars. Så nice. Flyttade in i vårt nya, fina hus. Finaste jag någonsin sett.

NOVEMBER
Hade en knasig hatkärleksrelation med Simon där jag i ena inlägget tillägnade en bild på självaste ungen i About a Boy till att sedan få min första - och förhoppningsvis enda - hatkommentar av samma person (Simon, inte ungen.). Tillägnar november månad till dig, Simon, som plåster på såren för detta missöde! Insåg att jag gillade vintern trots allt, även fast jag alltid aktivt strejkat mot denna årstid. Snön lyser ju iallafall upp de lamplösa vägarna däruppe i skogen, och det är ju någonting rätt så värdefullt.

DECEMBER
Månaden vi befinner oss i nu. Slappade loss i skolan när alla inlämningar äntligen var över, firade jul med nära och kära då två av mina syskon kom hem till Orsa och var på besök hos min granne, Elin, som fyllde år i tisdags. Grattis än en gång, Elin! Åkte igår ner till Eskilstuna igen för att fira nyår och det är här jag knyter ihop slutet med början. Gott nytt år på er allihop och jag hoppas att nästa år blir minst lika bra som det här.

På återseende nästa år.

KOMMENTAR Självmordsattacken i Stockholm är en påminnelse om att vi inte lever avskärmade från omvärlden. Frågan är hur den kommer att påverka våra attityder – vi som inte tror på en kamp mellan civilisationer, utan en mellan galenskap och förnuft, skriver Mustafa Can.

Några timmar efter den första självmordsattacken i Sverige blir jag uppringd av en vän som undrar om jag följt händelseutvecklingen, om jag i egenskap av journalist vet något mer om motivet, vem mannen är/var. Jag svarar att jag vet lika lite som alla andra.

– Fy fan, säger min vän.

– Fy fan, svarar jag.

– Ja, fy fan, upprepar han.

Efter några sekunders tystnad suckar vännen och tar till orda igen:

– Hur känns det?

Jag vet inte om jag ska uppfatta frågan som hur jag som muslim känner inför att en religiös extremist begår en terrorhandling i mitt namn. Jag undrar inte om han ställer samma fråga till sina etniskt svenska grannar. En tanke slår mig: hur har han känt de gånger unga män i svenskhetens eller i den ariska rasens namn bränt flyktingförläggningar eller mördat människor? Tanken stannar dock vid en tyst fundering.

Kanske borde jag säga att jag inte är det minsta förvånad. Varför skulle det som inträffat i England, Spanien eller Frankrike inte ske i Sverige? Självmordsattacken är en påminnelse om att vi inte lever avskärmade från omvärlden.

Först när jag läser utskriften av den ljudfil som skickades till TT hör jag frågan igen – trots att vi ännu inte vet om den skickades av självmordsbombaren: hur känns det?

”Och till alla muslimer i Sverige säger jag: sluta fjäska och förnedra er själva för ett förnedrande liv långt från islam. Hjälp era bröder och systrar och frukta ingen och inget …” säger rösten.

Alla muslimer? Jag och 400 000 människor till med andra ord. Vilka har jag fjäskat för? Består min förnedring i att jag väljer ett sekulariserat samhälle, där människan tillåts praktisera sin tro så länge den inte inskränker på andras fri- och rättigheter, framför att leva i en shariastat där koranviftande mullor sätter gränsen för minsta vardagliga handling?

”Nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med.”

Inte bara jag, utan majoriteten av muslimerna i Sverige, vare sig de är ateister eller troende, har mer än en kniv att komma med i händelse av ett heligt krig. Men du eller ni som vill beröva mig friheten att försvara homosexualitet, sex före äktenskapet eller Lars Vilks rätt att teckna vad han vill – vilka intentioner han än har – måste först gå över mitt och många andra lik innan ni kan kapa huvudet av västerlandets otrogna. Eller har ni förträngt att en hel del av muslimerna i Sverige lämnade hem, familjer, smaker, dofter och barndomsljud för att slippa leva under det religiösa paradis ni förespråkar? Skulle samma människor som vandrade över snöklädda berg med barn i famnen, slavarbetade i gränsstäder, trängdes på lastbilsflak och i containrar där de tävlade om luften med andra flyktingar plötsligt avsäga sig friheten de riskerat livet för, för att i stället böja huvud inför den som lockar med sprängdeg och en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd?

Men det finns människor som hyser ett slags perverterad hatkärlek till era åsikter och handlingar. De som, likt Jimmie Åkessons sekreterare, ropar ”äntligen” efter en självmordsattack (Alexandra Brunell skrev på Twitter: ”Är det nu man får säga ’vad var det jag sa?’ #äntligen”). De behöver er för att bekräfta rättfärdigheten i sin uppfattning om världen. Också de säger att människor vägrar låta sig väckas ur sin trygghetsslummer trots att världen står i brand. Barbarin, heter det, har kommit innanför grinden och slagit läger mitt ibland oss.

Även de gör allt för att rädsla och misstänksamhet ska härska. Hos dem heter det också att varje tunnelbanevagn, varje taxibil, varje Mustafa eller Aysa är ett potentiellt massförstörelsevapen. Liksom er basunerar de ut att Stockholm och Sverige aldrig kommer att bli vad det en gång var.

Förvisso är allt föränderligt, men i den mån Sverige förändras beror det mer på hur självmordsattacken påverkar våra attityder. Alltså alla vi andra som inte tror på en kamp mellan civilisationer, utan en mellan galenskap och förnuft.

Ni utlovar färdiga moralprogram där människan är gjuten i ett enda stycke. Den människa som desperat strävar efter en entydig identitet uppfinner alltid tydliga fiender.

Genom att ge löfte om en fast identitet åt människan erbjuder ni en ändlig värld. Som om begäret efter ändlighet inte är ofrihet i sin renaste form. Som om friheten inte uppstår mellan oss, utan finns inom oss.

Historien visar att när människan i övermod upphör att intressera sig för omvärlden, när hon mister sin nyfikenhet och i stället isolerar sig i självtillräcklighet, när hon i stället för att blicka bortom bygden blir en lokal trivselfundamentalist, när hon vårdar sin kroniska oskuld och tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, när hon sätter en absolut och oöverskridlig gräns vid etniciteten, religionen eller bygden – ja, då börjar dödsklockorna alltid att ringa.

För att ge ett annat svar på frågan ”hur känns det?”

Inte i mitt namn, era jävlar!

Publicerad: 13 december 2010, 16.13. Senast ändrad: 16 december 2010, 13.14
2010-12-13 16:13:09
Källa:http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/inte-i-mitt-namn_5806107.svd

--
Like it

Efter att ha haft nästan en hel termins studier om Antikens Rom samt Grekland, men också om Fornnorden, så får det mig att fundera över tanken på livet efter döden, eller vad som händer därefter. Det är inte meningen att bli överdrivet djup och filosofisk, utan jag funderar bara över det faktum att det som då var viktigt under sin livstid var att utföra stordåd. Att bli ihågkommen, historisk, efter sin död. I sitt liv var man tvungen att göra någonting heroiskt, osjälviskt, eller helt enkelt bara vara riktigt jävla badass (typ Akilles, som blivit omskriven i en jävla lång text om hur pms-ig han är.(Läs: första sången i Iliaden; Akilles' vrede)). Manlighet, ära och styrka var ledorden för livet då.

Ibland undrar jag var vi är på väg. Om vi tagit oss någonstans från detta. Eller hur man nu ska säga. Jag menar, idag skrivs låtar, med en ton av depressivitet, om detta, det är fortfarande någonting negativt med att bli "bortglömd" efter sin död... Men varför är det egentligen så viktigt att bli ett historiskt objekt? Är det rädslan för döden som driver oss att utföra stordåd i vårt liv på jorden, så att vi genom historieböckerna ska leva vidare till eftervärlden?