OLSENOLSEN

Brosandi
Hendumst í hringi
Höldumst í hendur
Allur heimurinn óskýr
Nema þú stendur

Utdraget ur låten jag valde att redovisa inför en musikgrupp där jag inte känner en själ. Sist ut blev jag självklart också, så man skulle känna sig särskilt utpekad. Handsvetten lackades och jag darrade mer än en Mr. Rabbit i Sex and the City. Hur det än gick till så klarade jag redovisningen galant trots spontana skrattattacker från en hormonstinn pojk i parallellklassen. Han skrattar i och för sig åt det mesta, till och med värre än jag gör, så jag tog egentligen inte alltför stor notis om det. I ledet av redovisningar var jag nummer tio (minst) och hade valt någonting för dem väldigt unikt: postrock som använts i flertalet reklamfilmer (bland annat AMF Pension, om jag inte minns fel) och vid prisutdelningar av diverse tungviktarpriser. Ingen visste vilken låten var, men alla hade säkerligen hört den någonstans någongång förut. Låten var Hoppípolla, skriven av Jón Birgisson och sjungen på isländska. Majoriteten av gruppen hade valt musik som spelas på radio, sådant man hela tiden hör var man än går, vilket egentligen kanske inte var så intressant (förutom en dels synvinkel på det hela). Därför verkade de få en stor chock när de hörde Jónsis falsett och stråkarrangemanget som utfördes. Tusen frågor verkade susa genom deras huvuden under de minuter som tonerna strömmade ut i lokalen och vibrerade mot deras trumhinnor.
Jag hoppas att de tog in någonting av det, att jag lyckades med det jag hoppats: att lämna ett intryck som visar vem jag är.

Även jag lärde mig en del idag. Att även fast jag flyttat till en by där alla känner alla och inaveln säkert är hög så har inte alla mina fördomar besannats; det finns faktiskt de som vågar stå för vad de tycker och vågar synas istället för att försvinna i mängderna av rockabilly och dansband. Ett exempel på detta märkte jag när en av killarna i gruppen hade dammat av ett gammalt, dött band i mina ögon: Good Charlotte. Killen ifråga skulle jag aldrig tro lyssnade på någonting alls som det jag då hörde, utan jag med min fördomsfulla blick hade lagt honom åt sidan och låtit honom försvinna bland dansbanden. Även fast GC aldrig riktigt fallit mig i smaken så tyckte jag att detta var annorlunda, att han vågade sticka ut. En eloge till killen och en knäpp på näsan åt mig.

När det sedan var dags för nästa redovisning så dök det gamla 80-talsbandet Noise upp. "Helt sjukt!" tänkte jag, det kanske finns hopp om att kunna få behålla en viss individualitet även i detta skoter- och snusfixerade vinterlandskap? Jag hoppas att jag lyckas hålla fast vid den jag är, även om jag längtat så länge efter en nystart. Man måste få vara den man är.

Saknar Tuna.
Längtar efter Sundbäck.

Kluven och förvirrad, men ändå lugn.
Det är såhär det är, det kanske även är såhär det ska vara?