give a little bit of your love to me
Lyssnar på Supertramp, Maries favoritband. Jag tycker faktiskt att de är sjukt bra. Underskattade och inte tillräckligt uppmärksammade i dagens kultursamhälle. Dock har jag aldrig sagt det till henne. Varför? Ingen jävla aning, faktiskt. Influeras faktiskt en hel del av mina medmänniskor just nu. Bara checka Martini's blogg, http://martinber.tumblr.com/ både snygg och...well, det är my Martini. (Shaked, not stird.)
Såååå, I guess att kanskelikanske ni vill veta hur uttagningen gick igår? Well, käpprätt åt helvete, kan jag säga. Efter sju timmars väntan i ett ömsom potthett, ömsom iskallt trångt rum med närmare 150 andra människor fick jag äntligen komma in till det lilla rum med en död björn där Kalle satt. Kameror överallt, precis som i väntrummet, men Kalle själv var väldigt trevlig (som jag faktiskt trodde. Det är någon slags genuin snällhet som han utstrålar.) och det var inte så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Rösten sa dock något helt annat och svajade både hit och dit, vilket jag tror var en stor faktor till att det blev ett nej. När jag tänker på det så är jag nog ändå ganska glad att det blev ett nej, för annars hade jag fått vänta ända tills efter alla sjungit klart för att få vidare instruktioner. Värt att tilläggas i detta är att jag hade nummer 96 och fick då gå in klockan 22.55, och efter mig var det ytterligare 70 sångglada dalmasar och kullor som skulle pröva sin lycka denna ljumma onsdagskväll i Orsas kulturhus. Och sängen kändes mer lockande då..
Ikväll vet jag nog inte riktigt vad jag gör, kanske fyller i en ledighetsansökan angående Tuna/Västerås-turen. Det får tiden utvisa.
Hej hopp gummisnopp!
Såååå, I guess att kanskelikanske ni vill veta hur uttagningen gick igår? Well, käpprätt åt helvete, kan jag säga. Efter sju timmars väntan i ett ömsom potthett, ömsom iskallt trångt rum med närmare 150 andra människor fick jag äntligen komma in till det lilla rum med en död björn där Kalle satt. Kameror överallt, precis som i väntrummet, men Kalle själv var väldigt trevlig (som jag faktiskt trodde. Det är någon slags genuin snällhet som han utstrålar.) och det var inte så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Rösten sa dock något helt annat och svajade både hit och dit, vilket jag tror var en stor faktor till att det blev ett nej. När jag tänker på det så är jag nog ändå ganska glad att det blev ett nej, för annars hade jag fått vänta ända tills efter alla sjungit klart för att få vidare instruktioner. Värt att tilläggas i detta är att jag hade nummer 96 och fick då gå in klockan 22.55, och efter mig var det ytterligare 70 sångglada dalmasar och kullor som skulle pröva sin lycka denna ljumma onsdagskväll i Orsas kulturhus. Och sängen kändes mer lockande då..
Ikväll vet jag nog inte riktigt vad jag gör, kanske fyller i en ledighetsansökan angående Tuna/Västerås-turen. Det får tiden utvisa.
Hej hopp gummisnopp!
Kommentarer
Trackback
