we will be forgotten when we're gone. Eller?
Efter att ha haft nästan en hel termins studier om Antikens Rom samt Grekland, men också om Fornnorden, så får det mig att fundera över tanken på livet efter döden, eller vad som händer därefter. Det är inte meningen att bli överdrivet djup och filosofisk, utan jag funderar bara över det faktum att det som då var viktigt under sin livstid var att utföra stordåd. Att bli ihågkommen, historisk, efter sin död. I sitt liv var man tvungen att göra någonting heroiskt, osjälviskt, eller helt enkelt bara vara riktigt jävla badass (typ Akilles, som blivit omskriven i en jävla lång text om hur pms-ig han är.(Läs: första sången i Iliaden; Akilles' vrede)). Manlighet, ära och styrka var ledorden för livet då.
Ibland undrar jag var vi är på väg. Om vi tagit oss någonstans från detta. Eller hur man nu ska säga. Jag menar, idag skrivs låtar, med en ton av depressivitet, om detta, det är fortfarande någonting negativt med att bli "bortglömd" efter sin död... Men varför är det egentligen så viktigt att bli ett historiskt objekt? Är det rädslan för döden som driver oss att utföra stordåd i vårt liv på jorden, så att vi genom historieböckerna ska leva vidare till eftervärlden?
